Föreställ dig att du är ensam i en skog, var du än springer i den mörka skogen så vet du att du inte kommer undan vargarna som lurar i mörkret, adrenalinet pumpar och du skulle utan svårighet höra en nål falla på 100 meters håll, alla dina sinnen är knivskarpa och du uppfattar endast det instinktiva i att fly eller fäkta.

Exakt så känner många som lider av posttraumatisk stress. Att vara med om en traumatisk händelse vars känslomässiga faktorer spelas upp om och om igen även om själva minnet från händelsen är något som är avdramatiserat för länge sen.

Att inte kunna styra en sådan djupt instinktiv rädsla och att inte kunna veta när den kommer utan det enda man i det närmaste förnimmer är i så fall olika sk triggers, är väldigt energikrävande, förvirrande och mentalt frustrerande.

Triggers är något som startar det känslomässiga "tåget" i en posttraumatisk stress, tex om någon varit om om en traumatisk händelse ett visst datum eller klockslag så kan en sk trigger vara att känslorna återuppspelas för den drabbade just det datumet, vecko dagen eller klockslaget då den verkliga traumatiska händelsen ägde rum.

Det går inte att styra själv, känns det som i alla fall för den som upplever det.

Att leva med posttraumatisk stress är ett mentalt helvete och att gå för länge med tillståndet obehandlat är att få vardagliga normala händelser att bli direkt känslomässigt livsfarliga eller extremt stressande för den som upplever vardagen med detta, såklart är det ju beroende på vad man varit med om men ändå påverkas ju vardagen av det.

Själv har jag haft posttraumatisk stress i över tio år som varit obehandlad, jag trodde jag själv kunde lösa eller läka det med tiden men har kommit fram till att det är bättre att söka hjälp.

Så till alla er därute som lider av posttraumatisk stress, kontakta sjukvården, ibland kan man läka den själv men om du verkligen lider av den så tveka inte att be vården om hjälp, det finns många olika behandlingar idag som Kognetiv beteendeterapi eller andra beprövade metoder. Det viktigaste av allt, var ärlig och tydlig med vad du varit med om för din psykolog. De har tystnadsplikt.

Håller på och skriver en bok om en tjej som heter Lilly. Man kommer få följa henne i olika åldrar, från 13 år till 15 år i första boken, från 15-18 i andra boken osv.

Lillys liv består av väldigt mycket tragedi och misär, här är ett utdrag ut boken "Lilly 13-15":

"finns det någon Lilly Scavenger närvarande?

Lilly reagerar av att James knackar henne på axeln.

-Lilly, fröken ropade precis upp dig

Lilly ser att fröken tittar frågande på henne.

-Ja jag är här, säger Lilly.
-Är du inte med oss idag Lilly, säger fröken.
-Jo, ursäkta fröken Miller, jag fastnade bara i mina egna tankar. Jag lovar att vara mer uppmärksam, säger Lilly.

Hela skoldagen går som i slowmotion, Lilly tänker hela tiden på vad som händer hemma medan hon är i skolan.

Vad gör mamma nu?, kommer jag få någon middag?, har mamma några av hennes äckliga illa luktande kompisar hemma hos sig när jag kommer hem?
Lilly vet hur det brukar vara hemma så vid skol lunchen så smyger hon ner några knäckebröd bitar i jackfickan ifall att mamma inte lagar någon mat alls idag.

I Lillys huvud så vill hon bara skrika ut hur hon har det, hon skulle vilja berätta allt för fröken Miller om hur jobbigt allting är hemma, men hon kan inte.
Någonstans så är Lilly rädd att skulle hon berätta hur hon har det så kommer de sociala myndigheterna att placera Lilly i en annan familj och hon vet ju nu hur hennes mamma är, hur det brukar vara och har lärt sig att överleva efter dom förutsättningarna.

Lilly vet att skulle hon bli fosterhems placerad så är det nya regler, ny skola och helt nya sätt hon måste lära sig att leva efter, det orkar hon inte ta just nu.
Därför är det lättare att vara tyst.

Lilly sitter ensam i matsalen, det brukar hon ofta göra då det är lättare att sitta ensam och studera andra än att behöva vara social och hela tiden ursäkta sig inför klasskompisarna varför hon alltid är så trött eller varför hon inte vill att någon av hennes klasskompisar som alltid är så nyfikna inte kan följa med henne hem någon gång.

Det är ensamt men hon föredrar ensamheten före uppmärksamheten.

Skoldagen rusar snabbt förbi, Lilly har ca 3 km hem från skolan. På vägen hem brukar hon alltid gena via ett skogsparti som gör vägen hem minst en kilometer kortare, men det är inte därför Lilly väljer att gå den vägen.

Mitt i skogen så finns en liten bäck, intill den så växer en stor ek.
Där brukar Lilly sitta när hon vill vara ifred och försöka skingra tankarna, i naturen finns inga frågvisa skolkamrater, vuxna eller andra som hela tiden är nyfiken på hur Lilly har det hemma.

Här kan hon bara njuta av att vara ensam och se på när fåglarna bygger sina bon, när ekorren springer mellan granarna eller bara luta sig tillbaka mot den stora eken, blunda och lyssna till bäckens vatten som rinner intill henne.
Detta är Lillys egna ställe.

Efter en liten stund i skogen så måste hon gå hemåt. Hon vet att det inte spelar någon roll när hon kommer hem för hon är ändå inte saknad men hon känner ändå att hon vill hem och se hur mamma har det.
Hon tar in posten som ligger ute i brevlådan och hoppas att hon inte skall mötas av en allt för stor överraskning så fort hon öppnar dörren till huset.

Lilly sätter in nyckeln i låset försiktigt, öppnar sakta dörren så tyst hon bara kan, hon stannar upp för att lyssna, snarkningar hörs från vardagsrummet.
Skönt att hon sover, tänker Lilly.
Försiktigt smyger hon förbi öppningen till vardagsrummet för att ta sig till trappen som leder till Lillys rum på övervåningen, i förbifarten så sneglar hon in i vardagsrummet där mamma ligger och sover på soffan.
På vardagsrumsbordet är det rörigt, öl flaskor, vin tetror och sprit flaskor står uppradade som en armé av soldater, redo att attackera varenda förnuftig och nykter del av mammas redan skadade hjärna.
Lilly suckar tungt och går med tunga steg uppför trappen.

När hon kommer in i sitt rum så stänger Lilly dörren om sig och går bort mot garderoben.
Där har Lilly en liten sko kartong och inuti den har hon gömt en docka, dockan ser ut som en välklädd betjänt, Terrence heter dockan.

Några veckor tidigare hade Lilly hittat Terrence övergiven i en lekpark. Hon gömmer honom i garderoben bara för att mamma inte ska upptäcka honom.
Gör hon det så är Lilly orolig över att mamma ska bli arg och kasta Terrence, eller ge Lilly en lektion i vad en tjuv är och vad man gör med sådana.

En gång så hittade Lilly en chokladbit på trottoaren utanför hennes hus, oöppnad och orörd. Hon åt upp den och råkade glömma papperet från chokladen i jackfickan.
Lillys mamma upptäckte papperet i jackan och låste in Lilly i över 12 timmar i garderoben. Med just den motiveringen att ?tjuvar låser man in?.
Lilly blir full av hat när hon tänker på vad mamma har gjort mot henne under alla år sedan Lillys pappa dog.

Lillys pappa var en hårt arbetande man, han hade jobbat på stadens Järnverk ända sedan han var liten och han älskade verkligen sitt jobb, tyvärr så dog han tragiskt i en olycka på arbetet när Lilly bara var 4 år, efter pappans död började Lillys mamma förändras.

Från att vara en ordningsam och kärleksfull hemma fru och mamma till att bli en alkhololist som på alla tänkbara sätt enbart hatade Lilly.

Lilly hör hur flaskorna välter på bordet på nedervåningen!
Mamma är vaken! - tänker Lilly.
Snabbt lägger hon tillbaka Terrence i sko kartongen och slänger tillbaka kartongen in i garderoben. Lilly sitter tyst för att försöka lokalisera mamma beroende på var hennes steg hörs i huset.

Klamp! Klamp! Klamp!

Mamma är påväg upp för trappan."

Gillar ni den? Kommentera gärna nedan så kanske jag publicerar mer med tiden den skrivs

Funderar på om vi ska och spela in lite egen musik ikväll. Köpte en låda med munspel i de olika tonarterna endast för att kunna anpassa munspelsmusiken till vart Capo är på gitarren.

Nyligen köpte vi in gitarr fästen till väggen och hängde alla gitarrer så de slipper stå ivägen på golvet.

På bilden ser ni farfars gamla Levin gitarr från 1909, lite torrsprickor har den men den bör hålla till att strängas om.

Jag skulle behöva er hjälp, jag har redan gjort en hel del musik och texter men jag älskar olika människors människoöden och livs historier. Kanske vill DU ha en ballad med fingerspel baserat på din egen text eller historia från ditt liv ?

Kommentera gärna om du känner dig manad ?

Den stora kärleken finns, jag säger inte så för att jag tror det utan jag vet det.

Det finns en enda film i filmhistorien som visar hur äkta kärlek är och många som sett den filmen tror efter att ha sett den att äkta kärlek endast är en myt, anledningen är ju att de jämför sitt eget förhållande och kärlekshistoria med filmens, och nu pratat vi alltså endast som många ofta ser, det sk "romantiska".

Tyvärr har de flesta missat hela bilden av vad kärlek egentligen är, att försöka förklara det för någon som inte upplevt det är som att säga "tro på min religion, på min Gud och endast den är den rätta" i de flesta fall skulle folk bli förbannade och tycka att de redan funnit sin "kärlek" eller sin Gud om man nu använder ordet "Gud" som metafor för kärlek.

Vad är då kärlek?
Kärlek är allt, att få den gåvan genom att få träffa den rätta gör att du förstår universums blue prints, du hittar meningen, helheten och det vackra i allt du inte trodde att det fanns nåt vackert i, du ser alla andra par som INTE funnit just "det där" och upptäcker att det finns väldigt många runt om oss som är olyckliga och lever liv som är helt fejk.

Vem är jag då att döma andra?

Absolut ingen, men jag tror på det JAG fått och det jag själv upplevt.
Det jag funnit är inte Gud med skägg eller en fanatisk tro på någon religion, utan att låta alldeles för Di leva här så andra förstår så borde man kunna utrycka det så att jag funnit det alla i världen söker efter... Ursprunget till all existens, källan till all skapelse och tillgång till den oändliga gemensamma intelligensen.

Frågor på det?

Att vara "normal" låter ju så jäkla stort, vad innebär det att vara "normal"?

Tycker du att du är "normal"?

Ärligt talat så hatar jag det ordet. Idag menar människor att du är "normal" om du passar in, alltså att vara så som andra förväntar dig att du skall vara, tycka som alla de andra eller uppträda så som andra anser är "normalt", dvs inte sticka ut ur mängden.

Att vara annorlunda eller att sticka ut ur mängden pga att du är på ditt eget sätt är alltså inte att vara "normal" idag. Jag skulle vilja påstå att ordet "onormal" skulle kunna bytas ut mot ordet "unik". För det är nämligen det de flesta människor idag som anses onormala just är, unika och de lever ut sitt eget sätt att vara eller så utrycker de sig själva så olikt de som går i "strömmen" så de flesta människorna som betraktar dom inte alls förstår deras sätt att vara eller kanske till och med tycker det är skrämmande.

En människa som är kreativ och konstnärlig, oavsett om det är inom musik, film, teater eller bild brukar sällan betraktas som "normal".

Men varför? Kan det förhålla sig så att konstnären har mer kontakt till sina känslor (vilket borde vara en förutsättning för kreativitet och skapande) så han eller hon blir för olik de sk "normala" eftersom denne inte blir förstådd pga att dennes känslor är så förstärkta jämfört med de "normalas" känslor så de "normala" inte kan förstå konstnären?

Kanske är det så att de sk "normala" och konstnären talar helt olika språk och konstnärens enda möjlighet att förklara världen ur hans/hennes perspektiv är att använda ett internationellt språk som ALLA mer eller mindre förstår eller i alla fall förnimmer... Nämligen konsten.

Musiken, sången, målningen, filmen, dansen eller vad det nu må vara är ju språk som alla kan förstå och det är... Lyssna noga nu, de sk "normalas" ENDA sätt att förstå konstnärens värld, eller hur konstnären ser på världen.

Så rysningen ni känner när ni ser en konstnär uppträda för första gången i talang på tv eller kanske i form av en skådespelares utryck i film är bara en förnimmelse av vad konstnären alltid känner inom sig , det är amplifierade känslor, och hur fan kan jag veta det?

För att jag själv är konstnär ?

Skickade in manuset för barnboken som jag och tjejen gjort för ca två veckor sedan.
Sju olika svenska förlag har fått manuset och en del illustrationer som vi hoppas de ska nappa på.
"Med tanke på antalet manus vi får in till vårt förlag så är är svarstiden dessvärre ca 3 mån" , en vanligt förekommande fras efter att man sänt manuset till de olika förlagen.
Vi hoppas och håller tummarna.
Måste självklart dela med oss av framsidan på vår barnbok "Pussel & skatorna" som vi hoppas kommer ut snart. ?

Puzzel & skatorna - Bokens framsida